HeFo

Amandas fritidsledare (som jag för övrigt hånglat med för 18 år sedan... en kombination av att Stockholm är litet och att jag varit på allt med ett hjärtslag) kan tydligen härma Kalle Anka. Jag ville ju inte vara sämre så jag drog till med min bästa imitation...

*tystnad*

- Det låter som nån som spyr bara ju...

Dålig man är.

Brunch är någonting som jag ägnar mig alldeles för lite åt. Idag var vi på Villa Källhagen som serverade en perfekt buffé, men de kunde tyvärr inte stoltsera med en tillräckligt trevlig miljö. Sällskapet vid bordet var dock väldigt najs. Nästa gång blir det ett lugnare ställe.

Jag har kommit på att jag verkligen vill ha en Bostonterrier, men jag vet att jag inte skulle greja hela ansvaret själv. Jag har fullt upp ändå och vill kunna resa och gå på restaurang när jag vill. Är det någon som vill dela ansvaret med mig? Andreas kanske? Delad vårdnad typ...


Min nya matte vill ha en till matte eller husse till mig...

iller säger:

     känner du någon som skriver versalgement på msn?

HeFo@24hNetwork säger:

     nä... jag kan göra det nån gång ibland om jag går från att skriva ett dokument direkt till msn, men det
     är ovanligt

Meanwhile, in a different msn window...

Valter Ego säger:

     Ja, fast i Uppsalas studentliv funkar båda beroende på klientel och tidpunkt...

Back to the main discussion...

HeFo@24hNetwork säger:

     jo förresten, min kompis erik gör det

När jag var liten tänkte jag väldigt mycket. Jag har väl inte slutat som vuxen direkt, men jag får för mig att jag var ett ovanligt fundersamt barn och jag undrar ofta hur mina tankar påverkade min uppväxt. Den vanligaste tanken var "om". Tänk om jag skulle vända på kudden i natt, skulle jag drömma annorlunda då? Om jag går på den andra sidan av gatan till skolan idag så kanske fröken är sjuk, osv. Dessa tankar resulterade vid ganska tidig ålder i en form av tvångssyndrom. De flesta människor har någon form av tvångstanke och lever ändå normala liv utan att störas av detta eller ens veta om sitt beteende. Jag var ganska medveten om mitt, men visste såklart inte i så tidig ålder vad man kallade det eller varför jag led av det.

En klassiker som uppstår i tidig ålder hos många är att "inte gå på streck" på torg, trottoarer eller övergångsställen. Att undvika A-brunnar är en annan. Dessa är mildare former av tvångsbeteende utan förgående tvångstankar, det vill säga att man fortfarande styr över handlingen. De som har tvångstankar däremot, utför inte handlingarna med egen vilja, utan styrs helt av tvångets kraft.

Mina avvikande beteenden hade mycket med siffror att göra. Så här i backspegeln kan jag ju konstatera att mitt senare ointresse för siffror och matematik säkert var ett resultat av min frigörelse från siffrornas makt. Mellan ca sex och elva års ålder var jag tvungen att göra vissa saker fyra gånger. Tända och släcka, knacka med fingret i bordet, blinka, bita ihop käkarna. Allt skulle helst gå att göra fyra gånger. Dessutom hade jag en fix idé som gick ut på att säga "filipin" varje gång jag såg en digital klocka slå heltimme eller visa 11:11 respektive 22:22. Under ett par år var det så illa att jag sa "filipin" lika många gånger som klockan visade, vilket blev hemskt jobbigt. "Filipin-perioden" varade från 7 till 15 års ålder, och den smittade av sig på en del människor i min närhet. De tyckte väl att jag var helt störd förmodligen.

Med tanke på mitt pokerintresse känns det skönt att den typen av vidskeplighet som föregick just filipin-syndromet är borta idag. Jag tror inte längre att något oturligt eller tragiskt ska hända om jag bara blinkar tre gånger i rad eller skiter i att säga "filipin" kl. 13:00. Vid ett pokerbord skulle ju det uppfattas som ganska störande, och jag skulle nog ge ifrån mig en hel del tells. Men visst rycker jag till lite när jag träffar set i fyror, eller ännu värre - tänk om jag i en viktig pott skulle få fyrtal i fyror. Hemska tanke. Då kanske allt kommer tillbaka...

På senare dagar har mina tvångssyndrom övergått till att handla om fobier. Sedan tre år tillbaka tycker jag att det är väldigt obehagligt att gå på konserter och sportevenemang, vilket är tråkigt eftersom jag älskar musik, hockey och fotboll. Det är inte direkt torgskräck, utan snarare en form av rädsla för folkmassor och att försvinna i mängden. När jag beskrev känslan för min vän Niklas idag så hittade han på begreppet "arenafobi", vilket känns som en korrekt benämning.

Min gamla höjdskräck som jag haft hela livet har blivit mer påtaglig med åren, och jag verkar inte kunna släppa den kittlande och samtidigt ångestladdade tanken på vad som skulle hända om jag verkligen hoppade ner från balkongen eller klev ut framför tåget. När jag pratar med folk om detta får jag som tur är ofta bekräftelse på att jag inte är ensam om "tänk om-tankarna", det är tydligen rätt vanligt.

Ni är nog några stycken som känner igen er i detta. För en del kanske det bara handlar om att undra om man verkligen stängde av spisen och låste dörren, eller att man är rädd att tappa sitt barn under de första månaderna - en tvångstanke light eller två, och för andra är det allvarliga tankar eller beteenden som styr vardagen.

Faktum är att 3 % av jordens befolkning lider av olika typer av ångestrelaterade tvångssyndrom som försvårar deras liv. I mitt fall kan jag titta tillbaks på det mesta och skratta, vifta bort det som en form av vidskeplighet eller söta små egenheter... men jag säger faktiskt fortfarande "filipin" då och då per automatik när jag tittar på klockan. Sifferdyrkan har jag däremot lämnat för gott... gott gott gott.


Passande t-shirt?

/HeFo

Jag älskar natten. När Jay Lenos applåder tystnar och trafikbruset övergått till en skön tomhet, då trivs jag verkligen i min lägenhet alldeles själv. Eller, alldeles själv är jag ju helst inte. Det som gör de sena timmarna perfekta är att det ligger en perfekt liten tjej och trynar tryggt inne i sovrummet bredvid. När hon inte är hemma känns det bara ihåligt, och då trivs jag bättre bland folk ute i vimlet eller i den berömda källaren.

Mina veckor med Amanda räddar mig, det är jag helt övertygad om. Jag tappar mig själv halvvägs in i en barnfri vecka. Som att både karta och kompass hängde med i ryggan till Micke, och jag famlar runt bland vinglas, pokerbord och stora frågor. Svaren blir alltid så uppenbara när hon kommer hem. Tack för det, Amanda.

Stora frågor ja. De senaste veckorna har jag ställt frågor till mig själv om tro. Även om man inte tror stenhårt på Gud så finns det oftast fördelaktligen någonting som driver en, som ger en styrka att fortsätta i ur och skur. I mitt fall vet jag inte riktigt vad det är, och jag har varit ganska nöjd med att bara veta att jag är stark i mig själv. Det är klart att det är lätt att avfärda något som är svårt att förklara, beskriva eller ta på som "någonting" eller att säga "jag tror på mig själv" etc, men det är inte så enkelt för alla.

Jag erkänner nu - efter att ha stiftat bekantskap med ett par underbara troende människor - att jag har fruktansvärda fördomar om kristna. Som att det är någonting ont eller fult. Det jag sett av religion är att det skapar krig, hat och trångsynthet. När jag ser Carola tala i tungor och fördöma homosexualitet, eller hör indoktrinerade ungar i evangelisternas USA skrika "pro life", så känner jag ingen tro på att tro. Det känns som en enda stor scam. Bibeln är ju bara en bok.

Men bortsett från att våra åsikter går isär på vissa håll, har jag insett vilken glädje troende människor utstrålar. Jag har känt en värme och en öppenhet från dessa relativt nya personer i mitt liv, och jag är övertygad om att det beror på deras egen trygghet i var de kommer ifrån och vart de är på väg. Med den tryggheten finns så mycket utrymme för annat än oro. Vi andra går ju omkring och undrar hela tiden, varesig vi tänker på det eller inte. Jag tror att vi ateister och agnostiker avundas den tryggheten.

L och F: Jag kommer aldrig att tro på det ni tror på, men jag uppskattar att ni öppnat mitt sinne. 

Amanda sa en grej om fördomar och tro i morse, som faktiskt fick mig att skriva det här inlägget:

Det finns ju fördomar om allt. Till och med om Gud. Hur kan man veta vad han går ut på om man inte har träffat honom? Det här med vad som händer när man dör t.ex. Vissa tror att man kommer till himlen och andra tror att det bara blir svart. Varför skulle det bli just svart? Jag tycker att alla borde få komma till sin favoritfärg...

Underbara unge! Dig tror jag på.

Dagens låttext blir således "Belief" av John Mayer.

Is there anyone who ever remembers
Changing their mind from the paint on a sign?
Is there anyone who really recalls
Ever breaking rank at all for something someone yelled real loud one time

Everyone believes
In how they think it ought to be
Everyone believes
And they're not going easily

Belief is a beautiful armor
But makes for the heaviest sword
Like punching under water
You never can hit who you're trying for

Some need the exhibition
And some have to know they tried
It's the chemical weapon
For the war that's raging on inside

Everyone believes
From emptiness to everything
Everyone believes
And no ones going quietly

We're never gonna win the world
We're never gonna stop the war
We're never gonna beat this
If belief is what we're fighting for


/HeFo