HeFo

När man är lite deppig och ställer existensiella frågor till sig själv känns det alltid bra att minnas det som var bra. De flesta 60- och 70-talister jag känner har nog någon gång yttrat frasen "Gud vad 80-talet var kul!" Här är min lista med bra saker från ett svunnet men fantastiskt minnesvärt årtionde:

Hot shots, trekantstetrorna med MER, kassettband, glassen "Finger", penntroll, läsken Vira blåtira, Remington Steele, spretluggen, Stock, Aitken & Waterman, Professor Balthazar, Game&Watch, konserverade päron med smält After Eight på, Fragglarna, ryska posten, Rör inte min kompis-kampanjen, Okej, fighten mellan synthare och hårdrockare, Kenneth "Killer" Kennholt, Razzel, planscher med gråtande clowner och kattdjur, den klassiska Ray Ban-modellen, disketter, VHS, tuggummina Shake och Chock, Molly Ringwald, Freddy Krueger, Jacobs stege, spelen Leisure Suite Larry och Frogger, Jens Öhling, min smurfsamling, Televinken, Mon chi chi, luktsudd, "Olyckan", uttrycket "Satsa på dig själv", TV1000 och Comodore 64.

Paolo Roberto var tydligen... snygg tyckte en del.
 

/HeFo

I unga år hade jag tusen drömmar. Jag skulle bli musiker, skådespelerska, radiopratare, översättare, restaurangägare, psykolog, polis och bäst på allt jag kunde tänkas ta mig för. En del saker gjorde jag bra också. Andra sämre. Jag blev aldrig det jag trodde på, och det tycktes svårare och svårare att överhuvudtaget slutföra någonting allt eftersom åren gick. 

Huruvida Jante kom ikapp mina språng mot storhet, eller om det var min egen realism som rev alla naiva och härliga luftslott vet jag inte, men idag kan jag nog påstå att jag vet varför jag inte gör det jag borde.

Gårdagens samtal med min gode vän från förr var minst sagt intressant. Jag lärde mig kanske inte mer om mig själv, men däremot fick jag bekräftat att det finns fler i min närhet som fungerar likadant. Jag behöver inte känna mig konstig längre.

"Du är så kreativ..." får jag ofta höra. Är jag? Jag tror inte det.
"Vad duktig du är!" är en mindre populär fras som ekat i mitt huvud sedan tonåren. Måste jag vara det?
"Men du som är så social..." Nja, visst gillar jag att festa, men de flesta människor irriterar mig rätt ofta faktiskt, och jag älskar att stänga in mig.

Myter som tillfälligt stärker självförtroendet, men sabbar självkännedomen. Det värsta är när man inser att alla fina adjektiv som kastas på en inte stämmer, och man undrar när alla andra ska inse att man är fejk. 

Självdestruktivitet. Ett ord som jag levt med en tid. Många runt omkring mig är uppenbart självdestruktiva - och en del av dem har även visat sig vara utmärkta martyrer. Självdestruktivitet handlar om andra saker än att skära upp handlederna när man inte känner att man duger. Det handlar helt enkelt om att inte unna sig själv det bästa, och konsekvenserna av det kan te sig väldigt olika - spelberoende, alkoholism, otrohet eller allmänt förfall.

Under en period för några år sedan genomgick jag en ganska allvarlig depression. På den tiden var jag för stolt för att visa mig ledsen, och jag förväntades vara glad, social, stolt, rolig och framför allt duktig. Det tog ett tag att inse att jag fick vara lat, sur, trött och att jag inte behövde tillgodose allas behov. "Du säljer dig för billigt" sa min psykolog. Och jag förstod då att det är mig själv jag ska imponera på, inte andra. Det har jag försökt göra sedan dess, och tyvärr måste jag erkänna att det inte gått så bra det senaste året.

Ett exempel är att jag intalar mig själv att jag trivs med att vara singel. Trivs och trivs, jag känner mig osäker på om jag duger i ett förhållande. Så enkelt är det. Bitter men sann sanning. Sen har vi ekonomin. Har ni någon gång låtit bli att betala räkningar bara för att straffa er själva? Det kan låta märkligt, men varför skulle jag förtjäna att känna lugn och ro? En liten inkasso eller tre, det behöver ja verkligen! Ha! Rätt åt mig.
 
Jag är nu 32 år. Jag har arbetat hårt, studerat flitigt och sugit i mig kunskap och erfarenheter. Mina vänner uppskattar mig som jag är, och min ögonsten Amanda tycker att jag är världens bästa tänkbara mor. Men vad tycker jag då? När ska jag försonas med mig själv? Jag kanske borde inse att jag är värd välmående och lycka.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

/HeFo