HeFo

Gränsen är hårfin. För media och allmänheten blandas askungesagor med fruktansvärda historier om spelmissbruk och misär. I USA visar sportkanalerna pokerprogram dygnet runt, medan politikerna gör allt för att olagliggöra nätspel i hopp om att skydda sina kära medborgare från denna livsfarliga epidemi. Den skandinaviska marknaden för nätspel tycks aldrig ta slut, och man förutspår att Asien och Sydeuropa är på väg mot samma öde.

Hjältar och offer för samma fenomen gör sig hörda i böcker och media, och i gymnasieskolornas uppehållsrum har fotbollstermer och raggningsrepliker ersatts av oändliga bad beats. Drömmar som så lätt kan bli mardrömmar. Visst kan det vara just jag som vinner och flyttar till Vegas? Jag är väl tillräckligt intelligent för att knäcka pokerkoden? Skulle våra barn rikta tillräckligt mycket uppmärksamhet åt matematiklektionerna skulle de dock förstå att oddsen är emot dem. Det finns väldigt få genvägar, och framgång kräver alltid arbete och engagemang. I det här fallet kräver det också något som ingen människa rår på – tur.

Men om vi kallar det för en sport då? Eller ett spel där pengarna inte är huvudsaken, utan en bonus för väl utfört arbete. En konstform där man om man läst sin Sklansky och övar tillräckligt mycket kan bli världsmästare. Ingen annan sport jag känner till har så många turmoment, och det finns inga vinstgarantier – hur bra tävlingsform du än må vara i. En lovande fotbollsjunior kan alltid träna sig till framgång och det går fort att upptäcka att man inte räcker till. Och det finns heller ingen skam i det.

Ekonomiskt oberoende eller längst ner i näringskedjan. Vardagen lockar inte ungdomar längre. Utbildning känns onödigt så länge man träffar sina floppar, och när oturen slår en i ansiktet är det för sent att ens orka fundera på vem man vill vara. Läkare? Ekonom? Nej, jag är ju pokerspelare. Det ser kanske inte så bra ut i ett CV, men vad ska jag med ett sånt till? Lite motgångar drabbar alla. Snart vänder det, bara jag får låna pengar och jaga backet så kan jag säkert flytta hemifrån snart. Vegas ska ju vara coolt. Det har jag sett på TV.  

Precis som börsmäklarna på 80-talet har en stor del av befolkningen tappat respekten för pengar efter pokertrendens intåg. Själv har jag aldrig haft särskilt mycket respekt för pengar, men i den vackra glamourösa pokervärlden handlar det om gigantiska summor. Jag har vänner vars privatekonomi svänger som Stevie Wonder, och ”money management” är bara ett fint uttryck man svänger sig med när TV-kamerorna slås på.

Poker är ett spel som man kan vara mer eller mindre bra på, men några riktiga sanningar eller garantier finns inte att tillgå. Så länge man vet det, och kan acceptera och planera sin egen analytiska – och ekonomiska – förmåga, så finns förutsättningar att kunna bemästra en otroligt rolig företeelse. Respekten ska ligga i hur man hanterar sina förluster – inte hur mycket man tjänar.

Min förhoppning är att alla spelare, unga som gamla, möter det nya året med öppna ögon. Låt oss rädda spelets trovärdighet genom att bemöta oss själva med och respekt och värdighet. Det är pokern värd.

Jag har alltid varit lite fascinerad av symbolik. Den sortens symbolik där man skapar bilder och situationer som egentligen betyder någonting helt annat om man skalar av ett par lager och tittar djupare. Kanske just därför har jag alltid känt en dragning till kortleken.

Trots att jag är agnostiker fångas jag ändå av den tydligt religiösa kopplingen till spelkortens underbara värld. Det kanske är lite overkill att försöka tyda varenda spelkort till förbannelse bara för att bilden ska kännas komplett, men jag tycker ändå att kort och spel i allmänhet har en intressant historia. Många låtskrivare, konstnärer, illusionister och författare har inspirerats av figurerna på löven och vad de betyder, och visst är temat effektfullt. Jag ryser varje gång jag hör Sting rabbla upp alla färger i ”Shape of my heart” och ”Deck of cards”, där en soldat från andra världskriget tröstar sig med kortleken i brist på en Bibel, är ju den ultimata låten i det här sammanhanget. 

Spelkortens makt har visat sig stor i alla kulturer, i allt från den egyptiska religionen till judisk kabbalah. Redan under 900-talet formades konceptet i en av de kinesiska dynastierna och inte förrän på 1700-talet blev ”osten” populär i Sverige. Idag äger alla svenskar en kortlek eller fler, men i den explosiva pokertrenden med nyrika proffs och nätspelande ungdomar bleknar symboliken. I min analys av spelets tjusning är den spirituella analogin väldigt tydlig. Spelarens religiösa modell speglar sig i kortlekens symboler. Vi finner tro, hopp och kärlek i varje flopp, turn och river, och vi tröstar oss innanför spelklubbarnas väggar istället för i kyrkan.

God is a dealer – life is a cardgame.  

/HeFo