I drömlandet

Sitter här och bloggar på toa efter ett väldigt mysigt biobesök. Jag antar att de flesta vet om detta redan, men Juno visade sig vara den bästa feelgoodfilmen i mannaminne. Manus, skådespelarinsatser, miljö... allt var bara läskigt bra. 

I natt innan min semifulla andra hälft ramlade ner i sängen tillsammans med en härlig doft av bryggeri och nagellacksborttagningsmedel, hade jag en rätt skojig dröm. Det var fest hemma hos Bosse och Lotta, och av någon anledning hade lägenheten invaderats av ett gäng smågrinders i 17-årsåldern som hade Bosse som idol. Lotta satt mest och grinade hela kvällen och ingen fick trösta henne, men när Bosses inhyrda underhållare - Michael Bolton - dök upp, blev hon genast på bättre humör. Hennes dröm hade ju alltid varit att få sjunga en duett med den hårfagre smörsångaren, så innan vi visste ordet av ljöd hitten "How can we be lovers" ut i vardagsrummet. 

Småglinen hade blivit på tok för fulla, så Bosse bad mig vänligt att "ta hand om kidsen". Inte förstod jag att han menade få ut dem ur bostaden, utan jag trodde helt enkelt att jag skulle ge dem någon slags kunglig behandling. Så istället för att kasta ut dem började jag massera deras små beniga kroppar med barnolja och mata dem med gåslever och chicky bits. Allt detta till ljudet av en gråtande Lotta och herr Bolton. Någonstans såg jag Carola på ett par skridskor med skydden kvar på också... men jag kan inte riktigt beskriva var hon kom in i bilden.

Slutsats: Jag ska se Juno minst två gånger till och tipsa Donken om Mc Foie Gras.

/HeFo

Kommentarer
Postat av: Lotta

HAHAHAHA! Du är officielt knäppast i världen! Och skyldig mig en ursäkt vad gäller min musiksmak i dina drömmar :S

B hälsar mellan skrattsalvorna.

2008-03-08 @ 22:50:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback