Slukad av en Grizzly
Jag vill lyfta denna kommentar som jag fick i bloggen till högre höjder. Den förtjänar ett bättre öde än att ligga som en bisats i en buggig blogg som ingen kan läsa. Från en underbar tjej som passar jättebra hemma i min soffa...
Jag vaknade tidigt i morse av ett oroväckande ljud... ljudet av päls som skavde mot väggen och klor som klapprade mot golvet, vad var det? En björn!!!? Jag mindes att jag innan jag somnade igår hade suttit och tittat ut över vidsträckta, snötäckta vidder och känt värmen från den öppna elden alldels intill mig. När jag nu vaknade stack lukten av utbrunnen ved fortfarande i min näsa, och innan jag vågade öppna ögonen för att undersöka de underliga ljuden närmare viskade jag "Helena, är du där, Helena?" Inget svar. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ord hon en gång yttrade därute i snöstormen...
Helena: Vet du, jag läste en gång en intressant bok där det stod att de flesta människor som dör i vildmarken, de dör av skam.
Jag: Va?
Helena: Jo, du förstår, de dör av skam. 'Vad gjorde jag fel? Hur hamnade jag här?' Och så där håller de på och... de dör. Istället för att göra det enda som skulle ha räddat deras liv.
Jag: Och vad är det, Helena?
Helena: De skulle ha satt sig ned och tänkt.
Jag öppnade ögonen.
Jaha. Ähm. Plötsligt mindes jag. Jag mindes att jag innan jag somnade satt i hemma i Helenas soffa och tittade på filmen om de tre männen som kraschade i vildmarken. Hur en av dem åts upp av en grizzlybjörn. Jag mindes att veden som Helena bar in och eldade i den öppna spisen var sur. Det kom ut en del rök i lägenheten, kan man säga... Plötsligt när jag låg där och mindes öppnades dörren in till mitt sovrum. Linus, den söta lilla hundvalpen, kom in och strök sig mot sängkanten. De små tassarna klapprade mot golvet.
Puh. Tur att man bor på Hornsgatan.
Helena, tack för en trevlig kväll, Helena. =)
Kram,
Puffan
Tack själv Puffan! Nu när vi har brutit isen kanske du vågar dig förbi lite oftare... och jag lovar att dyka förbi Hornsgatan i tid och otid... om inte annat för lite film och tacos eller påväg till eller från Sviten. =)
Hälsa Linus och Thomas!
Puss!
HeFo
Jag vaknade tidigt i morse av ett oroväckande ljud... ljudet av päls som skavde mot väggen och klor som klapprade mot golvet, vad var det? En björn!!!? Jag mindes att jag innan jag somnade igår hade suttit och tittat ut över vidsträckta, snötäckta vidder och känt värmen från den öppna elden alldels intill mig. När jag nu vaknade stack lukten av utbrunnen ved fortfarande i min näsa, och innan jag vågade öppna ögonen för att undersöka de underliga ljuden närmare viskade jag "Helena, är du där, Helena?" Inget svar. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ord hon en gång yttrade därute i snöstormen...
Helena: Vet du, jag läste en gång en intressant bok där det stod att de flesta människor som dör i vildmarken, de dör av skam.Jag: Va?
Helena: Jo, du förstår, de dör av skam. 'Vad gjorde jag fel? Hur hamnade jag här?' Och så där håller de på och... de dör. Istället för att göra det enda som skulle ha räddat deras liv.
Jag: Och vad är det, Helena?
Helena: De skulle ha satt sig ned och tänkt.
Jag öppnade ögonen.
Jaha. Ähm. Plötsligt mindes jag. Jag mindes att jag innan jag somnade satt i hemma i Helenas soffa och tittade på filmen om de tre männen som kraschade i vildmarken. Hur en av dem åts upp av en grizzlybjörn. Jag mindes att veden som Helena bar in och eldade i den öppna spisen var sur. Det kom ut en del rök i lägenheten, kan man säga... Plötsligt när jag låg där och mindes öppnades dörren in till mitt sovrum. Linus, den söta lilla hundvalpen, kom in och strök sig mot sängkanten. De små tassarna klapprade mot golvet.
Puh. Tur att man bor på Hornsgatan.
Helena, tack för en trevlig kväll, Helena. =)
Kram,
Puffan
Tack själv Puffan! Nu när vi har brutit isen kanske du vågar dig förbi lite oftare... och jag lovar att dyka förbi Hornsgatan i tid och otid... om inte annat för lite film och tacos eller påväg till eller från Sviten. =)
Hälsa Linus och Thomas!
Puss!
HeFo
Kommentarer
Trackback