Roadtrip
- En berättelse om åtta glada svenskar på fisketur till Åland
Vad gör man i mellandagarna när dottern är i fjällen och tristessen kommer krypande? Ett hett förslag föll ner i knäet när min gode vän Jens dök upp på Msn och tipsade om en turnering med bra övervärde på Åland. PAF arrangerar hela tiden liveturneringar på kasinot i Mariehamn, och jag har många gånger tänkt åka, så det kändes som ett ypperligt tillfälle att ta båten över och samtidigt få umgås med likasinnade knäppskallar som inte heller tycker att mellandagsrean är ett alternativ.
Med i gänget som hade bestämt sig för att åka fanns bland andra den gode skåningen och skribenten Jens Jadbäck, pokerexperten och den ständigt engagerade entreprenören Ola Brandborn och en av de stora svenska pokerlegenderna - Stefan Diös. För er som inte känner honom vid namn så var han den förste svensken som deltog i WSOP. Året var 1988 och Stefan slutade på en 36:e plats. Stefan har även ett par andra intressanta strängar på sin lyra som i alla fall jag tycker är nämnvärda, nämligen att han sedan 1985 är den svenska översättaren av tidningen Kalle Anka samt att han är flerfaldig svensk mästare i Scrabble, eller Alfapet som den svenska versionen kallas.
Turneringen hade ett maxantal på 50 spelare, inköpet var ?80, och PAF hade alltså lagt till en plats i Dortmund som extravärde, vilket var det som lockade oss mest. Ett minst sagt intressant och erfaret gäng, inklusive jag själv och ett par av mina kära lagkamrater från Potraiser, styrde alltså kosan mot Mariehamn den 30 december för att knipa en plats på europatouren. Förväntningarna på de åländska spelarna var väl inte direkt skrämmande höga, så jag tror de flesta av oss var hyfsat säkra på att komma i pengarna. Ingen av oss hade spelat på kasinot tidigare, så trots att en båtresa till Åland är allt annat än glamourös kändes det som en rätt spännande tripp.
En direkt fight uppstod mellan de två reseledarna - undertecknad och Ola. Jag hade inte fått meddelandet om att Silja Line ställt in sina stopp på Åland, och den ondskefulle och skämtsamme Brandborn stekte länge på om han rent av skulle strunta i att ge mig informationen. "Det var frestande att låta bli att ringa... tänk dig humorn i att ert gäng missar ön." Men vi kom ombord på rätt båt till slut, och som tur var hade Stefan med sig en hel del märkliga sällskapsspel som gjorde resan kortare. Ett av spelen inkluderade ett par mördade munkar, ett kloster och väldigt klurig taktik. En lämplig fråga till en motspelare kunde t ex lyda: Broder, hur många slätrakade franciskaner har du uteslutit? Som Cluedo på starka mediciner ungefär. Synd bara att vi inte hann med den efterlängtade och prestigefulla Alfapetmatchen Stefan... nästa gång. (Spelet heter Mystery of the Abbey, tillverkat av Days of Wonder 2003).
Efter en del strul även med denna båt kom vi till slut ca en timme för sent till Ålands andra hamn, Längnäs och blev tvungna att ta taxi till andra sidan ön för att komma till kasinot. En snygg gest av PAF var att de skickade en bil som hämtade oss vid båten efter att Ola ringt och meddelat vår sena ankomst. Fint folk kommer sent, och det var precis så vi kände oss. Framme vid det lilla kasinot drog jag snabbt i mig en lugnande cigarett, betalade buy-in och kastade mig ner vid bordet. Alla hälsade artigt och mellan givarna hann jag ta mig en titt runt lokalen, som märkligt nog endast bjöd på slotmaskiner och ett fåtal pokerbord. Ville man spela Roulette eller andra kasinospel fick man bege sig till Hotell Arkipelag, som låg 100 meter därifrån.
Efter ett par varv hade jag redan bekantat mig med nästan alla mina motståndare, och jag blev väldigt glad av värmen och den goda stämningen runt bordet. De flesta jag satt med var duktiga åländska spelare, och efter att ha pratat med mina svenska vänner förstod jag att jag hamnat vid ett relativt svårt bord. Spelet var hårt och höll högt tempo, och jag fann mig snabbt i det interna snacket.
Min turnering blev dessvärre ganska kortvarig då jag med en stack under average gjorde en standardhöjning med QT spader i mittposition. En äldre man på knappen insåg inte att jag hade höjt, utan synade bara BB. När han insåg sitt misstag kände han sig tvingad att syna min höjning, och vi var två om att se floppen som kom 965 med två spader. Jag checkade, mannen betade halvpott och jag ställde in. Efter ett tag synade min motståndare, som bara hade lite mer än jag kvar bakom. Jag vände upp mitt färgdrag och två överkort, och han visade 97 för toppar och hålstegedrag. Damen på turn var mycket roligare än 8:an på river... Jag fick någon kommentar om hur löst jag hade spelat, tackade för trevligt sällskap och letade upp de andra i gänget.
Jens var fortfarande kvar i turneringen så jag lämnar härmed över pennan till honom.
"Tack Helena". Jag var kvar i tureringen så tillvida att jag hade marker framför mig, dock inte särskilt många. Jag hade precis sprungit in i en kåk med min färg och satt nu och väntade på slagläge. I en trevägspott får jag AQ i samma färg och känner mig tvingad att gå all in. Jag möter KK och JJ, den tredje spelaren lägger sig. Nåja, kunde ju ha varit mycket värre. Jag får ingen hjälp av brädan och ålänningarna har förpassat mig till baren under resten av turneringen.
Ola Brandborn och Stefan Diös är dock kvar och sitter dessutom vid samma bord. Med stort intresse betraktar jag deras olika spelstilar. Ola ångar på, stjäl mörkar och potter men sitter till slut i fällan och får snällt lämna turneringen. Stefan Diös går mer lugnt och metodiskt tillväga. Säkra kort, säkra potter, säker markerstapel. Taktiken ger resultat och Stefan slutar på sjätte plats, den ende av oss svenskar som fick pris. Vinsten på ?400 firas inte av herr Diös som går och lägger sig, dock var han nöjd med sin insats.
Själv provade jag på det åländska nattlivet vilket skulle visa sig vara extremt begränsat. En nattklubb och en pub finns det att besöka i Mariehamn. Dessutom befolkades dessa just denna kväll av en stor mängd pokerspelare, vilket ju faktiskt i det här fallet får ses som ett plus. Turneringen diskuterades flitigt mellan svenska, finländska och åländska spelare. Som vanligt fanns ingen bitterhet eller hårda känslor broderfolken emellan. Vi skrattade åt tomtespelen och lade pannorna i djupa veck medan vi analyserade hand efter hand som spelats under kvällen.
Klockan blev snabbt mycket och jag begav mig upp på rummet för att sova efter en på det hela taget mycket lyckad kväll i Mariehamn.
Färjan hem var som väntat. Ett gäng medelålders personer med blandade nationaliteter gled hålögt runt på dansgolvet till tonerna av en depressiv finsk tango framförd av en ensam keyboardist med trummaskin.
Vi svenskar som inte redan hade dukat under av trötthet i hytterna satt i restaurangen och spelade brädspel och styrkte oss med inplastade sillsmörgåsar och Koskenkorva i små, små plastflaskor. Men även dekadensen hör ju till östersjöns färjetrafik och för 90 kr t/r får man nog leva med blaskigt kaffe och finsk tango.
/HeFo och Jens Jadbäck
