Reality bites

Publicerad 2006-11-26
162991-4

Jag har en kompis. Han är inte felfri på något sätt, och det är en av anledningarna till att jag tycker om honom. Han är beroende av det mesta, men framför allt av sin egen olycka. Jag blir ledsen när jag ser att han mår dåligt, och stundvis ser jag också delar av mig själv i honom. Den här bloggen är tillägnad en trotsig och envis liten ***** till vän, som förmodligen mår rätt dåligt just nu. (Jag visste inte om jag skulle skriva vulva eller vagina, så jag besparade moderatorerna lite tid och fyllde i censurstjärnorna själv.)

Sedan jag började spela poker har jag lärt mig mycket om mig själv och sett en ny sida av mänskligheten. Baksidan av spel och sprit har ett fult ansikte och en ännu fulare själ, och sanningen - att människan är egoistisk och självdestruktiv på samma gång - syns tydligt under sena timmar i en källare på södermalm.

Det är en perfekt tillvaro för alla som vill komma ifrån vardagen; utbrända affärsmän, stressade mammor, skoltrötta studenter och arbetslösa konsulter. Man glömmer allt och stannar tiden. Framför allt så är det ett ställe man kan komma till för tröst. Man vet att man inte är ensam om att vilja fly. Det finns alltid någon i lokalen som har tiltat hårdare eller druckit mer. Vi speglar oss i varandras misär och använder pengar och sprit som vapen mot vår egen sorg. Fyller i tomrummet lite. Det hjälper för stunden.

Ni som inte vet vad jag pratar om nu - good for you. Det finns fortfarande de som faktiskt bara ser poker och spel som en hälsosam hobby och som aldrig dricker vid bordet eller ljuger för chefen, flickvännen eller mamma om sitt spelande. Good for you. Men läs gärna vidare ändå.

De allra flesta som kan spela poker så till vida att man förstår reglerna, kan räkna ut odds och kommer ihåg vad som hände på förra gatan, måste ju rimligtvis vara i närheten av normalbegåvade. Man pratar teorier, analyserar spelstilar och häver ur sig statistik. I en för många bisarr tillvaro under markhöjd sitter alltså intelligenta människor och spelar bort sin semesterkassa - eller rentav hyran - medan livet passerar förbi ovanför. "Helt sjukt, hur kan han syna liksom? Jävla tomte! Ge mig en tolva sprit och tre lax till i cashmarker tack!" Ångesten slår inte till förrän klubben har stängt och man möter dagsljuset, fågelkvittret och alla dessa lyckligt ovetande barnfamiljer på väg till dagis och arbete. "Hur kunde han syna? Hur orkade jag köpa in mig tre gånger till? Varför stannade jag inte bara hemma?"

Och nästa kväll söker man tröst igen. Ekorrhjulet snurrar så skönt fort att man varken hinner eller vill hoppa av. Vi lubbar vidare och skålar med våra nya bästa vänner - Adrenalin och Självömkan. Och de människor utanför spelbubblan som tror att de betyder något för oss förstår ingenting. De stöttar ett tag, står ut ett tag, men förr eller senare tröttnar de. Vänner som orkat svara på desperata telefonsamtal, lyssnat på bad beats och kommit över med pizza när man suttit mitt i en turre kanske vill ha något tillbaka också.

Jag satt på en middag med vänner härom kvällen och insåg ganska tidigt att jag inte var ett dugg intresserad av några diskussioner kring bordet. Förhållanden, jobb, semesterplaner och sånt som vanliga människor pratar om mest kastades passionerat omkring mellan tuggorna. Bla bla chefen är dum, tralala vi ska köpa hund, heminredning hit och charterresor dit. Jaha? *gäsp* Tankarna började vandra till den där potten häromdagen som borde ha varit min... att det förmodligen var ett par bord igång under jorden nu... "Men jag kanske får sitta här och vara trevlig ett tag till, man vill ju inte framstå som nån jävla speltorsk..." Att umgås med dem kändes plötsligt som en uppoffring, vilket gjorde mig väldigt ledsen.

Omvärdering. Omprioritering. Ett litet besök i verkligheten kanske? Jag är alldeles för smart för att tro att det ska vara såhär. Hoppas att min kompis än en gång orkar omvärdera sin tillvaro och bryta sig ut ur sin onda cirkel. Just burst that bad bubble baby!

Jag är varken din mamma eller din bank, men jag finns här om du vill prata.

Cause you can't jump the track, we're like cars on a cable,
And life's like an hourglass, glued to the table.
No one can find the rewind button now,
So cradle your head in your hands,
And breathe, just breathe...

/HeFo

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0