 |  |
Tradition och känsla
Jag önskar verkligen att jag hade haft mer tid på Irland än bara en helg full av poker. Det är något särskilt med lokalbefolkningen som jag gillar, inte så lätt att hitta en bra kombination av naturlighet, fria hån och intelligens hos nya bekantskaper. Dessutom är Irish Open en folkfest som grundar sig på en traditionell tävling för alla typer av spelare världen över.
Irish Open är den äldsta europeiska pokerturneringen, och numera även en av de största. De hade räknat med en kapacitet på 1000 spelare denna gång, men endast 667 kom till start. Det måste ju betyda att Grebbestad 2007 faktiskt var större, trots att den inte blev långlivad. J Kändisar fanns det gott om också. Doyle Brunson himself hade flugit hit med sitt 75-åriga hjärta och sin rullstol i vanlig ordning. Han har tidigare sagt att han föredrar Irish Open framför alla EPT, tack vare stämningen och den traditionella karaktären som aldrig överger evenemanget. Han är en sann ambassadör för turneringen, och självklart tas han även här emot med stor respekt och varma applåder.
Förutom Texas Dolly så fanns även hans son Todd med i startfältet. Mer lokala hjältar var också på plats - Roland de Wolfe, Devilfish, Ram Vaswani och Andy Black. Bland svenskarna hittade jag Per Hildebrand, Christer Johansson, Jan "Hatten" Helander och Ola Brandborn.
Den gigantiska konferenslokalen i City West strax utanför Dublin hade inretts med 100 turneringsbord och 30 cashbord för att rymma Main Event, satelliter, sitngos, sidoevent och PLO/Texas kontantspel. Ett konstant surr och rasslande gick genom salen och ut i baren. Direkt fick jag en känsla av gemytlighet och värme på ett helt annat sätt än i Vegas eller övriga Europa.
Damernas
Turneringen grundades 1981, och den första huvudturneringen var 5-card stud med första och sista kortet mörkt (vilket känns som ett rätt kul spel imho). Detta första Main Event vanns av en tjej, som numera är en stor förebild för de kvinnliga deltagarna i irländska sammanhang. Kanske är det just därför som det kvinnliga motståndet verkade väldigt tufft i det här landet...
Ladies Event, som jag var registrerad till, var i år större än någonsin. 146 deltagare blev vi, varav väldigt många lokala förmågor så vitt jag kunde se. De irländska tjejerna från "klubbsvängen" spelade snabbt och ganska vårdslöst, nästan med sann "Svitenkänsla". Man märkte snabbt vilka som kände varandra och vilka som spelat länge, och de hade ett ganska hårt språk trots att den sportsmannamässiga vänligheten alltid fanns där. Mitt bord var hyfsat slaskigt, och vi fick strax sällskap av chipleadern, som i varje hand hävdade att hon hellre ville spela Omaha CG och suckade non chalant varje gång hon träffade en flopp. Hon såg för övrigt precis ut som "Carrie" i filmatiseringen av Stephen Kings bok. Fast utan grisblod och med lite mer attityd.
Tjejerna fick ju nöja sig med ett endagarsevent, så vi började med endast 5k i stacken, 30 minutersperioder och en tidig ante. Den enda stora pott jag vann var med AA. Jag höjde från mittposition (blindar 75/150). Tre spelare är med och floppen kommer K64 med två spader. En tjej betar ut och potten är nu på ca 1,200. Jag ställer in allt för 3,700 och blir blixtsynad av tjejen efter med KT off. Jag tror inte att hon hade plockat upp någon read på färgdrag från mitt håll eftersom hon stirrade på sina egna kort hela tiden, så jag måste utgå ifrån att jag hade fått en allmänt lös image eller att hon tyckte att KT var nöten. Essen fick dessutom stå den här gången.
Efter en smärre bergochdalbanetur från 7k till 2k till 8k till 5k igen började jag känna mig shortstackad och försökte mig på ett par moves mot "Carrie". Chansen fanns ju att hon faktiskt menade allvar med att vilja ge bort alla sina marker och fly till PLO-bordet. Jag lyckades dessvärre bara fiska upp ett par blindar, och allt kändes plötsligt rätt segt. Blev tvungen att lägga ett A med träff på flopp på ren känsla av att jag hade kickerproblem, vilket visade sig stämma. Efter det hade jag ca 10xbb kvar, så jag ställde med 44 och fick syn av AK. K på flopp och jag begav mig till baren... Var ska man dricka Irish Coffee om inte just här?
Efter lite förfriskningar var det dags att simma ut i havet av cashbord. Tydligen passade 2/5 Euro utmärkt för mitt tillstånd, så dagen slutade plus till slut.
Lokala klubbregler
Självklart kunde jag inte låta bli att utforska den lokala klubbvärlden när jag ändå befann mig i Dublin för första gången. Blev redan första kvällen bjuden till en klubb i City som heter Sporting Emporium. Säkerheten var grymt imponerande, och jag blev tvungen att lämna pass och fingeravtryck samt ta ett foto och skriva under ett dokument hos vakten. Nivån var relativt låg med tanke på att de kostat på sig så fin inredning och hög säkerhet, och de erbjöd idag en 50 Euro rebuy-turre samt 1/2 Texas cash. Ganska lagom för min blygsamma rulle som tur var.
Irländarna som "tvingat" med mig hade i taxin förklarat att de hade en "no speech rule" vid borden, vilket jag tyckte verkade konstigt. Hemma är vi ju vana vid att table talk är en stor del av spelet, även om inte alla väljer att utnyttja det. Svårt för mig att hålla käften i mina egna potter dock... det här kunde ju bli intressant...
Regeln innebar helt enkelt att du inte får prata om dina kort, vad du tror att din motståndare har eller någonting som har med pågående pott att göra. Om du gör detta kan poker managern komma och deklarera att din hand är död. Som nykomling och smått förfriskad testade jag självklart gränserna och fick ett par varningar i stil med "young lady, I'm sure you Scandies all have trouble controlling yourselves, but in this club we do not tolerate table talk!" Blev tvungen att bita mig i tungan flera gånger och försökte mig på fraser som "if I could speak right now I would say you were on a draw..." men det uppskattades föga. Det märkligaste var dock att det verkade helt ok att prata i någon annans hand. Welcome to the Twilight Zone...
Provade på både turnering och cash game på klubben under hela helgen, och förutom de skumma reglerna var det faktiskt rätt trevligt. Jag smugglade upp rom från casinovåningen i kaffemuggar och fick höra roliga anekdoter från lokalbefolkningen. Den sista kvällen reggade jag mig till en 100 Euros-turre som jag snabbt ledde. Med en stack på fyra gånger average kändes det som jag hade råd att gå och röka och ta ett glas tre trappor ner. En kvart senare kom en man ner till mig och meddelade att jag hade blivit diskvalificerad! Hur lyckas man med det när man inte ens är i lokalen frågade jag. Jo, tydligen så får man inte vara borta längre än ett varv, för då plockas man bort och ens marker är automatiskt ur spel. WTF? Jag tjatade till slut till mig min stack, och fick nästan så mycket som jag borde ha haft inräknat förlorade blindar. De gav mig en rimlig summa helt enkelt, eftersom de inte ens räknat mina marker när de tog bort dem. Att räkna alla andras och sedan göra matten därifrån var tydligen jobbigt. Jaja, jag var ju bara där för att ha roligt, så jag ville inte ställa till en större scen för en hundring. Självklart slaskade jag bort den stacken rätt snabbt efter att en äldre herre som minsann "spelat med de största på TV" slog vad om att tjejer inte kunde spela. Suck, inte ens värt att orka bevisa något i det läget, och dessutom var mina bekanta redan en trappa ner vid Black Jack-bordet.
Sammanfattning
Engelsmannen Neil Channing gick till slut och vann Main Event, men jag var tyvärr inte där och såg slutet av spektaklet. En trevlig check på 801,400 Euro fick han med sig hem i alla fall. Sammanfattningsvis en fantastiskt trevlig resa med alldeles för lite sömn, ett par drinkar för mycket och en hel del pokrande. Och det man kan konstatera efter en långhelg på Irland är att pokern verkligen hör hemma här.
/HeFo
Devilfish åkte ut tidigt och valde att underhålla oss i baren istället
|
