HeFo

Kan det vara tristessen? Febern? Den rivande hostan som aldrig tycks ta slut? Att man knappt vet vad klockan är och inte ens orkar gå ut och handla mat? Nej.

Man fastnar vid Days of our lives. Plötsligt befinner jag mig i Salem, och allt omkring mig är färgglatt och flådigt, men ändå mörkt och kusligt. Det är som en spännande semesterort jag reser till varje gång jag är sjuk, och det verkar helt naturligt att mina närmaste vänner ligger i koma, har minnesförlust, hittar okända tvillingsystrar och ligger med sina barnbarns polare.

Nu är tydligen den tråkige polischefen Abe död, och det var ju för väl. Det var väl nån fokusgrupp som dissade honom och satte stopp för hans såpakarriär. Personligen tror jag att det var Sami eller Kate som gjorde det. Det brukar det vara. Om det inte är någon till synes snäll person som plötsligt blivit besatt av djävulen eller förvandlad till en hänsynslös legosoldat. Det är kanske den där tokige Stefano som är i farten igen. Han kontrollerar ju hela staden och människorna i den, som en galen puppetmaster... och så har Jack tydligen blivit överfallen. Han ligger såklart i koma och riskerar hjärnskada, och Jennifer är naturligtvis förkrossad. 

Jag älskar verkligen det bedrövliga skådespeleriet. Man ser ofta exempel på Joeys "smell the fart-taktik" när de står där och drar ut på scenerna och pratar med sig själva.

Visste ni att serien har rullat på varje dag sedan den 8 november 1965? Ett ord. Sick.


"Do you smell that...?"

Måtte jag bli frisk snart. Facebook är ju inte heller en normal sysslesättning 10 timmar per dygn... Like sand through the hourglass, so are the days of our lives...

/HeFo