Tvångssyndrom
När jag var liten tänkte jag väldigt mycket. Jag har väl inte slutat som vuxen direkt, men jag får för mig att jag var ett ovanligt fundersamt barn och jag undrar ofta hur mina tankar påverkade min uppväxt. Den vanligaste tanken var "om". Tänk om jag skulle vända på kudden i natt, skulle jag drömma annorlunda då? Om jag går på den andra sidan av gatan till skolan idag så kanske fröken är sjuk, osv. Dessa tankar resulterade vid ganska tidig ålder i en form av tvångssyndrom. De flesta människor har någon form av tvångstanke och lever ändå normala liv utan att störas av detta eller ens veta om sitt beteende. Jag var ganska medveten om mitt, men visste såklart inte i så tidig ålder vad man kallade det eller varför jag led av det.
En klassiker som uppstår i tidig ålder hos många är att "inte gå på streck" på torg, trottoarer eller övergångsställen. Att undvika A-brunnar är en annan. Dessa är mildare former av tvångsbeteende utan förgående tvångstankar, det vill säga att man fortfarande styr över handlingen. De som har tvångstankar däremot, utför inte handlingarna med egen vilja, utan styrs helt av tvångets kraft.
Mina avvikande beteenden hade mycket med siffror att göra. Så här i backspegeln kan jag ju konstatera att mitt senare ointresse för siffror och matematik säkert var ett resultat av min frigörelse från siffrornas makt. Mellan ca sex och elva års ålder var jag tvungen att göra vissa saker fyra gånger. Tända och släcka, knacka med fingret i bordet, blinka, bita ihop käkarna. Allt skulle helst gå att göra fyra gånger. Dessutom hade jag en fix idé som gick ut på att säga "filipin" varje gång jag såg en digital klocka slå heltimme eller visa 11:11 respektive 22:22. Under ett par år var det så illa att jag sa "filipin" lika många gånger som klockan visade, vilket blev hemskt jobbigt. "Filipin-perioden" varade från 7 till 15 års ålder, och den smittade av sig på en del människor i min närhet. De tyckte väl att jag var helt störd förmodligen.
Med tanke på mitt pokerintresse känns det skönt att den typen av vidskeplighet som föregick just filipin-syndromet är borta idag. Jag tror inte längre att något oturligt eller tragiskt ska hända om jag bara blinkar tre gånger i rad eller skiter i att säga "filipin" kl. 13:00. Vid ett pokerbord skulle ju det uppfattas som ganska störande, och jag skulle nog ge ifrån mig en hel del tells. Men visst rycker jag till lite när jag träffar set i fyror, eller ännu värre - tänk om jag i en viktig pott skulle få fyrtal i fyror. Hemska tanke. Då kanske allt kommer tillbaka...
På senare dagar har mina tvångssyndrom övergått till att handla om fobier. Sedan tre år tillbaka tycker jag att det är väldigt obehagligt att gå på konserter och sportevenemang, vilket är tråkigt eftersom jag älskar musik, hockey och fotboll. Det är inte direkt torgskräck, utan snarare en form av rädsla för folkmassor och att försvinna i mängden. När jag beskrev känslan för min vän Niklas idag så hittade han på begreppet "arenafobi", vilket känns som en korrekt benämning.
Min gamla höjdskräck som jag haft hela livet har blivit mer påtaglig med åren, och jag verkar inte kunna släppa den kittlande och samtidigt ångestladdade tanken på vad som skulle hända om jag verkligen hoppade ner från balkongen eller klev ut framför tåget. När jag pratar med folk om detta får jag som tur är ofta bekräftelse på att jag inte är ensam om "tänk om-tankarna", det är tydligen rätt vanligt.
Ni är nog några stycken som känner igen er i detta. För en del kanske det bara handlar om att undra om man verkligen stängde av spisen och låste dörren, eller att man är rädd att tappa sitt barn under de första månaderna - en tvångstanke light eller två, och för andra är det allvarliga tankar eller beteenden som styr vardagen.
Faktum är att 3 % av jordens befolkning lider av olika typer av ångestrelaterade tvångssyndrom som försvårar deras liv. I mitt fall kan jag titta tillbaks på det mesta och skratta, vifta bort det som en form av vidskeplighet eller söta små egenheter... men jag säger faktiskt fortfarande "filipin" då och då per automatik när jag tittar på klockan. Sifferdyrkan har jag däremot lämnat för gott... gott gott gott.
Passande t-shirt?
/HeFo
Ojojoj vad jag känner igen mig. Jag har fortfarande en del konstigheter för mig bl.a att jag varje kväll innan jag går och lägger måste pussa och klappa barnen på ett visst sett och ett visst antal ggr.
Det har jag gjort i över 8 år nu, fan vad sjuk man är igentligen.
Skönt att du blev av med de tvångstankarna som du hade när du var liten, måste varit skit jobbigt.
Hoppas vi ses ikväll nere i källaren.
Hoppades att människor som jag anser som friska och normala skulle träda fram med kommentarer om sina egna knäppa grejer. =)
Nej, ingen källare ikväll. Mys med Amanda står på agendan. Lycka till och kram!
Jag har aldrig varit inne på brunnslock, besvärjelser etc. Däremot får jag ofta tvångstankar om socialt helt oacceptabla beteenden.
Typ att jag ska gå fram till den kvinnliga prästen och klämma henne på brösten mitt under begravningsceremonin, eller gå omkring en dag i Stockholm med "Hells Angels är fittor" textat bakpå jackan, eller ringa till somaliska kulturföreningen och berätta att jag intervjuat ordföranden för bosniska kulturföreningen och att han hävdar att alla somalier är bögar, eller ...
Nästan dagligen får jag sådana här infall och även om det inte har hänt hitills så är jag rädd att jag en dag ska hamna i något slags trancetillstånd och verkligen göra det.
Kan inte fatta att du hade exakt samma filipingrej som jag.... E över den, men ibland dyker den upp i helt fel sammanhang...
Indi: Ja jag brukar få för mig att jag ska hångla upp folk på tunnelbanan eller slicka dem i nacken när de står nära med ryggen mot. Skönt att man nånstans har en social spärr... skulle bli så blött annars.
Linda: Du skämtar? Vad är oddsen?? Det är faktiskt inte möjligt... har vi träffats som barn?
Åh, det är nåt speciellt med tvångstankar, -handlingar och fobier. Mina är ganska lindriga, men jag känner igen det där att få lust att slicka grannen på tunnelbanan i nacken - eller varför inte bita till? När jag var programledare i radio kunde jag fundera över vad som skulle hända om jag sa något riktigt politiskt inkorrekt helt apropå...
Men vad är det med siffran 4? Göran Hägg, som är fullständigt fullstoppad av tvångshandlingar och -tankar, är fullständigt paniskt rädd för siffran 4:s makt, har han berättat i minst en intervju. Lika illa med 13 och 22, där siffrorna ihop blir 4...
I Kina är folk rädda för 4, men det beror på att talet på mandarin uttalas ungefär som "död".
Hefo: Du kan få låna mitt bloggnamn "Sjuk hjärna i arbete om du vill".
Jag "tvångsade" på en viss sorts streck på gator och trottoarer och skulle jag gå en kilometer och steg fel efter 975 meter, så var det bara att gå tillbaka och börja om från början. Ibland kom jag VÄLDIGT sent till skolan.
Skönt att alla omkring mig verkar vara mer eller mindre störda. Känns tryggt. Jag var tvungen att saxa detta från kommentarerna till det tidigare inlägget... det passade bättre här och påvisar hur jag skadat min stackars familj med mina knäppa måsten. Kommentarerna är från min lillasyster.
"sjukt att jag läser detta när min klocka är 22.22..."
..............
"för att utveckla kommentaren innan kan jag säga att jag är förstörd av ditt fillipinande, och mina kära omkring mig är måttligt roade av detta då jag på kvällarna helt random tar upp mobilen och tittar när det just är fillipin.dom ifrågasätter även varför just fillipin och svarar med taiwanes eller liknande. sen att jag utvecklat det nåtgot och kör på alla lika klockslag, 12.12, 13.13 osv...det är väl en ännu större skada..."