När jag blir stor

I unga år hade jag tusen drömmar. Jag skulle bli musiker, skådespelerska, radiopratare, översättare, restaurangägare, psykolog, polis och bäst på allt jag kunde tänkas ta mig för. En del saker gjorde jag bra också. Andra sämre. Jag blev aldrig det jag trodde på, och det tycktes svårare och svårare att överhuvudtaget slutföra någonting allt eftersom åren gick. 

Huruvida Jante kom ikapp mina språng mot storhet, eller om det var min egen realism som rev alla naiva och härliga luftslott vet jag inte, men idag kan jag nog påstå att jag vet varför jag inte gör det jag borde.

Gårdagens samtal med min gode vän från förr var minst sagt intressant. Jag lärde mig kanske inte mer om mig själv, men däremot fick jag bekräftat att det finns fler i min närhet som fungerar likadant. Jag behöver inte känna mig konstig längre.

"Du är så kreativ..." får jag ofta höra. Är jag? Jag tror inte det.
"Vad duktig du är!" är en mindre populär fras som ekat i mitt huvud sedan tonåren. Måste jag vara det?
"Men du som är så social..." Nja, visst gillar jag att festa, men de flesta människor irriterar mig rätt ofta faktiskt, och jag älskar att stänga in mig.

Myter som tillfälligt stärker självförtroendet, men sabbar självkännedomen. Det värsta är när man inser att alla fina adjektiv som kastas på en inte stämmer, och man undrar när alla andra ska inse att man är fejk. 

Självdestruktivitet. Ett ord som jag levt med en tid. Många runt omkring mig är uppenbart självdestruktiva - och en del av dem har även visat sig vara utmärkta martyrer. Självdestruktivitet handlar om andra saker än att skära upp handlederna när man inte känner att man duger. Det handlar helt enkelt om att inte unna sig själv det bästa, och konsekvenserna av det kan te sig väldigt olika - spelberoende, alkoholism, otrohet eller allmänt förfall.

Under en period för några år sedan genomgick jag en ganska allvarlig depression. På den tiden var jag för stolt för att visa mig ledsen, och jag förväntades vara glad, social, stolt, rolig och framför allt duktig. Det tog ett tag att inse att jag fick vara lat, sur, trött och att jag inte behövde tillgodose allas behov. "Du säljer dig för billigt" sa min psykolog. Och jag förstod då att det är mig själv jag ska imponera på, inte andra. Det har jag försökt göra sedan dess, och tyvärr måste jag erkänna att det inte gått så bra det senaste året.

Ett exempel är att jag intalar mig själv att jag trivs med att vara singel. Trivs och trivs, jag känner mig osäker på om jag duger i ett förhållande. Så enkelt är det. Bitter men sann sanning. Sen har vi ekonomin. Har ni någon gång låtit bli att betala räkningar bara för att straffa er själva? Det kan låta märkligt, men varför skulle jag förtjäna att känna lugn och ro? En liten inkasso eller tre, det behöver ja verkligen! Ha! Rätt åt mig.
 
Jag är nu 32 år. Jag har arbetat hårt, studerat flitigt och sugit i mig kunskap och erfarenheter. Mina vänner uppskattar mig som jag är, och min ögonsten Amanda tycker att jag är världens bästa tänkbara mor. Men vad tycker jag då? När ska jag försonas med mig själv? Jag kanske borde inse att jag är värd välmående och lycka.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

/HeFo

 


Kommentarer
Postat av: Christofer

I min hjärna har jag förkastat och skrivit om så många utkast till kommentarer till det här inlägget att vid det här laget är papperskorgen mellan frontalloben och någon stor fåra på ovansidan är överfull av ihopknycklade pappersbollar.
En första impuls var att gå på igenkänning, en annan "nå, jag ska i varje fall inte gömma mig bakom ett tips på en passande låt" men mest känns det förmätet att tro att en kommentar ska vara så viktig.
Ingen mening att överdramatisera något, men det kändes viktigt för mig att läsa inlägget - alltid något.
Visst är det jobbigt när framtidstankarna ser ut så här:
Nu: Någorlunda oansvarsfullt leverne
Sen: ???
Slutprodukt: Lycka
Det kan till slut bli svårt att fly från faktumet att frågetecknen inte fyller i sig själva.
Nej, förlåt, nu pratar jag kanske mer om mig än om dig, vilket inte var meningen.
Jag vill nog mest säga att den Helena jag känner säkerligen så gott som alltid är en tillgång, även om hon så går på sparlåga.
Många ord, för lite innehåll. Avslutar här.
Behöver du en kram nån gång så hör av dig.

Postat av: HeFo

Tack Christofer. Som sagt - syftet med att skriva av mig om sånthär är i det närmaste terapi, men också "det är är jag, varesig ni vill eller inte."
Tycker om dig.

2007-07-05 @ 15:33:56
URL: http://hefo.blogg.se
Postat av: Anonym

kram till dig
från mig
/alexandra

2007-07-06 @ 01:26:47
Postat av: Matte

Kram!!

2007-07-06 @ 11:08:15
Postat av: Erik

Vi gillar dig precis som du är, Helena.
//Erik

2007-07-06 @ 16:43:59
URL: http://valterego.blogg.se
Postat av: Puffan

Här får du en präsent. Det är mina sommarfaboriter:
http://www.youtube.com/watch?v=nA9-srcfiB0
Jag vill ses snart!
Puss!

2007-07-07 @ 01:33:22
Postat av: HeFo

Alltså... kram på er. Verkligen. Jag mår inte särskilt dåligt just nu, råkar bara tänka extra mycket. =)
Puffis, det var det roligaste jag sett sen... mja nu var det ju inte så länge sen som Dilba blev utpekad som terrorist, men i musikväg är det det vidrigaste och roligaste jag sett på väldigt länge... Puss!

2007-07-07 @ 08:55:31
Postat av: hatten

Snygg,, trevlig, intelligent och rasande underhållande är du redan, så vad sägs om lycklig?!Kram Hatten

2007-07-08 @ 03:21:49
Postat av: storebror


Du är en mäktig och unik person Helena!

2007-07-12 @ 04:21:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback